Studio M

PING-PONG story

maj 8th, 2012 | skriven av Silvia Man

När man var liten så lekte man vika-papper-växelritning. Nu är vi lite större och vi har lekt genom att experimentera i skrift istället.

Reglerna:
Varje person får i ett stycke, max 650 tecken, föra berättelsen framåt. Sista meningen i stycket lämnas ej fullständigt, som en cliffhanger, för nästa person att direkt fortsätta skriva på. När man skrivit klart sin text markerar man allt, utom sista meningen, och färglägger texten vit. Detta för att efterkommande skribents historia inte skall influeras av tidigare texter. Styckeindelning sker efter behag. Personen som börjar är också den som avslutar.

Sagostunden kan börja.

Titel: “En vanlig dag på Möllan.. eller attack of the zombie-hippies!!”
Genre: Thriller-Romantik-Splatter
Huvudpersoner: Dante, 17 år och Polaren Per, 21 år.
Startmiljö: Dante och Polaren Per hänger på Nyhavns uteservering på Möllevångstorget
Vart det slutar: Ingen som vet…
________________________________________________________

Solen är sjukt skön idag, sa jag med kisande ögon till Polaren Per som sitter bredvid mig. Polaren Per skrattar. Ja, våren är här, det ser man när Möllans hippies ligger och steker sig på kullerstenarna, säger han hånfullt och högt nog så att hippisarna hör det. Och höga som hus är dom, säger jag och joinar honom i ett ljudligt skratt. Hippisarna slänger ett långfinger och en sur blick bort mot Nyhavn, där vi sitter och smuttar på varsin billig öl.
“Dante, den här ölen gör dig till en man”. skrattar PP. Plötsligt skriker hippisarna till: “Va i Funkytown e’re dära?! Vi blickar alla upp mot solen och ser en mörk skugga som sakta glider in över solen, som avger märkliga läten.

Först ingenting.

Sedan allting.

Ögonen ser, men intrycken vägrar processas. Det är lika vidrig som omöjlig information att servera ett väl fungerande medvetande.

En blixtsnabb evighet far förbi och jag inser att vi inte har något val. Stannar vi kvar är det kört. Jag sliter bokstavligt talat min polare ur stolen och allt händer sedan mycket fort. En droppe saliv hänger kvar i luften från Pers oförstående ansikte och är det enda som för ögonblicket avslöjar att vi nyss suttit vid bordet, det och faktumet att Pers högra pek- och långfinger nu låg i ett vackert ordnat blödande kors på golvet. Per sträckte sin hand mot sitt hår för att virvla sina lockar. Dels hade han hört att det ser poetiskt och intellektuellt ut när han gör så, men också för att det kliade lite strax ovan högra tinningen. När jag vänder mig om för att försäkra att Per faktiskt är hack i häl ut ur lokalen, ser jag dessvärre hur den änglalika varelsen står kvar vid bordet där inne och smetar sitt ansikte och hår i blod pulserande från var hans fingrar nyss hade suttit.

Jag hatar att få rätt och av alla rätt jag hatar, var det här den värsta sorten. Vi visste alla att det skulle ske på ett eller annat sätt. Grönsaksälskarna, hippiesarna och pacifisterna skulle en dag bli för många och när de nu insåg att de var majoritet gav maktkänslan dem svindel och de tyckte sig vara utsända att hämnas alla kapitalister och köttätares synder. De hade under ett helt sekel byggt sin identitet på att vara underdog och missanpassad. Nu var de helt plötsligt för många och det fanns ingen fiende kvar att stångas mot. Den sista väderkvarnen hade malt färdigt och punkarna hette nu Bieber i efternamn. När man är i Stockholm kanske problemet ter sig ringa, men det här är inte Stockholm utan Malmö. Än värre för mig och Per var att vi dessutom befann oss i Falafelns epicenter på jorden, hippiesarnas mecca och veganernas Nirvana, en stadsdel också kallad Möllan! Jag vände om, kastade mig åter in i det rasande inferno som utbrutit där inne för att greppa tag i Pers arm, sedan slet jag med honom ut på gatan och skrek “sluta smeta blod i ditt ansikte, ta dig samman och berätta vart vi ska ta vägen”. Förvirringen i hans ansikte förbyttes mot ett pillemariskt leende. “Jag vet” väste Per fram, vevade sin högra, stympade hand i vädret och skrek nu så det ekade mellan Möllans trånga gränder, “Vi springer till Triangeln. Där hänger miffona som förtjänar att dö”. “Jag vet” säger Dante. “Vi gör sånna där rötägg av sulfid och kastar på dom, sånna vi gjorde på kemin som luktade så där äckligt”. De båda började diskutera vart man får tag på sulfid, det är ju inte direkt en sån sak som Clas Ohlson säljer. Det kanske går att sno lite från skolan.

Per höll hopen på avstånd med sin nyfunna fackla som han svingade fram och tillbaka framför hopen av avgrundsvarelser. För en kort sekund kändes det som att jag stod och såg min vän som en sagofigur, en vår tids Gandalf som höll det onda på avstånd med sitt trollspö. “För helvete Dante! upp med dörren!”, skrek Per…
Pers skrik fick mig att vakna upp ur förstelningen. Jag ryckte upp dörren och vi kastade oss ut ur huset och löpte som besatta nedför Rasmusgatan. Men så lätt skulle vi inte komma undan. Bakom oss hörde vi ljudet av drägglande käkar och springande, hasande steg. Vart skulle vi ta vägen? Att försöka ta sig hem var uteslutet. Det skulle vara alltför riskabelt. Flåsande närmare vi oss Ystadgatan. Jag fick en idé. Vad tror du om Folkets Park, flåsade jag till Per. Utan att svara svängde Per in på tvärgatan i riktning mot Folkets Park. Vi hade fortfarande ett visst försprång, men hur länge till? Vi bestämde oss för att försöka sick-sacka oss fram mot Folkets Park. I bästa fall skulle vi tappa bort förföljarna och väl där inne fanns det många gömställen. Äntligen nådde vi grindarna. Vi sprang vidare bort mot stallarna där vi visste att man kunde komma in. Plötsligt dyker något fram buskarna. Ett gäng besatta 11-åriga huliganer. Inte nog att de vill åt våra mobiler, som de vanliga ligistgängen. Nej, dessa som var drabbade av zombiesmittan, ville dessutom åt vår hjärnsubstans förutom mobiltelefonerna, som de hade för avsikt att knapra i sig som dessert. Hur fan skulle vi klara detta – fem stycken blodtörstiga 11-åringar, snabba som vesslor? Polisen står utanför och spanar som vanligt. Grabbgänget är alla klädda i lilarött med grön slips så det är svårt för dem att ta sig igenom obemärkta. Per utser den yngsta av dem till att distrahera polisen. Han ska se ut som att han tappat bort sina föräldrar och be om hjälp. Per hoppas att han inte ska behöva använda pepparsprejen. Det är ju så tjejigt över det liksom. Jag menar, en bodybuildare i string och blommor i sitt hår hade varit att föredra, så jag hoppar in i min tidsmaskin och åker tillbaka till det episka slaget på Möllevångstorget! Efter sju dygns nonstop zombiehackande med min purjolök så står “Team Dante – mänsklighetens sista hopp” knädjupt i zombieblod och krossade tomater, med endast två kämpar kvar. Jag.. Dante. Och framför mig står “Team Zombie-Polarn Per” med endast Polarn Per kvar. (Han har tydligen varit zombie hela tiden).
“Du har ätit din sista knäskål, Zombie-Per!”, skriker jag, och svingar med mina sista krafter min purjolök mot hans armbåge.
Då spricker molnen upp och solen skiner upp torget. Z-Per släpper sin omogna mango och min purjo vissnade oförklarligt i min hand. Vi faller båda ner på knä och i varandras famn, hänförda av Möllans skönhet i det gyllene solljuset.
Med tårar i ögonen och öronbedövande kärlek bultandes i våra hjärtan så såg vi djupt in i vårt inre och sade samtidigt till varandra de finaste orden som någonsin yttrats i mänsklighetens historia. Mäktiga ord av renaste kärlek som enar de mest hårdhudade fiender.. och dessa ord var:

- “______________________________________________________” ——> kanske —–> Du, Vi tar en falafel va? Kompis!

Vi skrattade och grät åt vår enfald, och levde sedan lyckliga i alla våra dagar.